För att jag säger nej?
Är det för att jag säger ifrån som du vill ha mig mer?
Vill jag ha dig för att det inte går?
Varför är det som man inte kan nå, det man längtar efter mest?
Varför kan jag inte hoppas på att det här får ett slut.
Varför är det dig mina tankar flyger till och varför kan jag inte
förstå att det vore bäst, att bara släppa taget?
Marching for life
Den stora händelsen som jag tänker skriva om först är: Marcing For Life
I måndags fick vi i smus förfrågan om att vara med på en konsert, kruxet var att den skulle vara på tisdagen. Just det, dagen efter. Meeen, ambitiösa som vi är så tackade Sara, Wixus och jag ja. Så tisdagen bestod av rep, panikplugg av låtar och texter. Vi funderade ett tag på att hoppa av hela grejen men vi höll ut, och det visade sig skulle bli bland det bästa beslutet i våra liv (ohh, vad djupt det blev. Men true story)
När man stod i den 500 pers stora kören, dansade och sjöng tillsammans. Glädjen var enorm, och iaf jag blev påmind om varför jag håller på med det jag gör. Det går inte ens förklara för dom som inte var där hur otroligt mäktigt det var!
För er som är nyfikna på vad "Marching for life" är så kan ni läsa om det här: www.starforlife.se/marching-for-life eftersom det skulle ta väldigt lång tid för mig att skriva allt.
Nu vart det här inlägget så jädrans långt så jag lägger nog bara upp lite bilder från mina andra små aktiviteter senare.
Ha det bäst, peace
Why do I smile at the sound of your voice
No other road
No other way
Ingen annan väg nu. Nu när du ändrade på allt igen..
Kunde allt inte bara fått vara som det var. Svårt men
hanterbart. Du kan mig för väl..
Mollskalor
Nu finns det massa plugg som bara väntar på att sakta döda mig. Som jag också skulle vilja kunna säga att det är skönt att ha gjort. Bara att försvinna in i en värld av världsomseglingar, grafiska lösningar av ekvationssystem, syreupptagning, bastoner, improvisation och noter får min helg att se rätt dyster ut.. Men jag vet ju också att jag kommer vara nöjd över att jag har hunnit med allt om jag nu blir klar.
Mollskalor är vad vi håller på med i Ghemun
och det är också så mitt liv är just nu. Det
går i moll. Moll kan vara fint, fint men mörkt.
Nu är det bara mörkt. Önskar att jag bara kunde
flytta tre halva tonsteg åt höger så belv allt bra.
Dur och ljust. Hitta min parallelltonart. Oj, nu blev
det sådär nördigt igen...
Ae, nu är det dags att plugga för livet så att säGa.. (Ganska så intern mening, svar:JA)
Ha det bäst, peace
Dancedancedance
Idag är jag glad! Även fast jag den här veckan har en egenskriven blues-låt att göra klart och tre prov nästa vecka så är jag pepp! Det är lustigt... Det verkar som att dansen styr mitt liv. Alltså, om det går bra när jag dansar så är jag glad och positiv. Det är ju för tillfället inget dåligt känner jag. Fina Agnes sa till mig idag: " Om det inte vore för down-dagarna man har så skulle du ju inte känna lika mycket glädje när det går så bra som det gör nu"
Fasen vad rätt hon har! Blir galen på den människan för övrigt. Så sjukt vacker och genomsnäll!
Jag gick vägen som jag gått alldeles för många gånger.
Fötterna styrde mig, inte hjärnan. För den stred mot
allt annat. Som vanligt. Det gjorde sjukt ont att gå där.
Att vara så nära, men ändå så långt ifrån.
Du påminde mig. Det är lätt att låtsas, för andra.
Men jag kommer nog aldrig kunna lura mig själv helt.
Det var så annorlunda, då. Innan allt. Innan du...
Nu ska jag försöka omvandla min glada sida till en kickass blueslåt.
Ha det bäst, peace. ♥
The greatest weakness of all is the great fear of appearing weak
Jag vet inte om det är för att det är svinkallt eller för att det blir blött, grått och dött, men jag blir på något sätt så sjukt påverkad. Höstdepression kanske, finns det ens nått som heter det?
Helt seriöst.... Två gånger på en dag. Allt som jag har försökt lägga åt sidan blev så sjukt verkligt igen. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag hoppas.. Men jag hoppas på motsatserna. Att jag ska få känna din närhet igen, för även fast den bara var ytlig så fanns den där och jag saknar den. Samtidigt hoppas jag att jag bara ska kunna glömma och radera..
Och vad gör man när det enda som kunde rädda en har blivit det man fruktar mest. Så jävla hård mot mig själv men har ingen annan lösning. Alla komplimanger i världen kommer inte hjälpa, för jag vill kunna vara nöjd själv. Med mig själv och det jag gör. Det känns som om jag har kommit in i en period då jag bara kan se kritik som något dåligt. Det jag måste jobba massamassa på lyckas alltid bli mer än det bra jag åstadkommer. Jag trodde att jag var bra, men helvete vad fel man kan ha.
Jag känner mig så jävlajävla svag.. För nu är dom förbannade tårarna här igen... Trillar ner för kinden samtidigt som jag bara vill komma bort ett tag. Orkar igentligen skratta och le, vara glad. För jag är inte det. Men jag antar att det också bara är en fas. Hoppas att det kommer gå över och jag kan känna samma som förut igen.
Jag hatar att känna mig svag, och det är precis vad jag är nu...
Nu ska sätta mig med gitarren ett tag och försvinna in i min egna värld. Får se vart detta leder..
The weakest link...Ha det bäst, peace
Det sägs att när en stjärna faller...
Igårkväll och natt spenderades med Sara och Simon hemma hos han. Vi såg på film och kollade på det megastora (eller?) meteorregnet ;) Ni är fina och jag tycker om er mycket.
If you don't want anyone to find out, don't do it..
True story det där. För hur säker man än är och
hur mycket man än litar på en person så är det
inte säkert. Människor ändras och löften med det.
När vi stod under himlen så tänkte jag mycket och
när meteorerna kom låtsades jag att det var
stjärnfall. Bara för att få önska mig något. Jag
önskade att saker skulle vara annorlunda. Att
ord jag sagt och menat inte skulle hörts. Att
det inte skulle vara såhär..
Ha det bäst, peace
Allt som inte är nu är historia
Jag vet inte vad jag ska skriva förutom att jag är så in i (något väldigt fult ord) trött på historian... Det blir väl som vanligt att jag luftar mina tankar lite..
Jag vill inte gömma mig. Jag vill vara nöjd. Det känns som att du skulle varit här då.
Varför jag, och varför du? Du som är finast, och så jag... Aldrig mer du, det var vad
jag lovade mig själv. Lika snabbt försvann det. In i dimman, men aldrig ut. Försöker
att övertyga mig själv men misslyckas igen. Jag försöker gömma mig, för mig själv
och för tanken. Gömma mig, men måste hela tiden tjuvkika för att se om du är där...
