Jag är nog världens lyckligaste människa
Jag vill börja detta inlägg med att tacka alla er fina själar som faktiskt går in på min blogg varje dag. Kanske i hopp om att jag har uppdaterat. Till er säger jag nu förlåt att det inte händer särskilt ofta.. Dock kan jag nog inte lova någon större förbättring de kommande veckorna heller..
Det är helt sjukligt vad tiden går snabbt. Det känns som det var nyss jag började räkna ner till Kroatien, 46 dagar var det kvar då tror jag. Imorgon är det bara en vecka kvar. Herre vad stört och åhh vad jag längtar.
Jag har för övrigt världens bästa jobb också! Jag dansar hela dagarna och får betalt för det, kan ni förstå!? Mitt knä hatar mig och gör allt för att jag inte ska kunna leva ut mitt liv med dansen så som jag älskar men det är något jag får ta tag i senare. Väntar på tid till magnetröntgen men har inte allt för stora förhoppningar på att det ska gå särskilt snabbt.
Jag säger det hela tiden men kan
inte på riktigt förstå att det faktiskt
är sant. Jag är världens lyckligaste
människa nu och det är så otroligt
häftigt att veta att du är bara min.
Jag.. älskar dig och du.. Du älskar
mig tillbaka. Det är det bästa av allt!
Haha vad mjäkigt detta blev! Skärpning på det så ska jag nog stretcha som ett djur om jag iht ska kunna röra mig imorgon. Då är det jobb som gäller och jag ska tjäna fett mkt pengar.
Fasen vad jag längtar till ett fint hav, sena kvällar och värme, snart är det dags! Can't wait.
Insåg när jag skrev det här inlägget hur galet lycklig jag är just nu. Även fast jag jobbar 12 dagar i rad. Varav två på det tråkigaste jobbet som finns. Tänk att inte ens det kan dra ner. Det här är underbart!! ='D
Ha det bäst, peace! <3
Finast i detta universum
Ibland är livet lite sådär oförskämt fint. Typ nu..
Trots att jag har fått höra " Det jag kommer säga nu är nog det sista du vill höra, men det känns bättre att vara ärlig. Du borde överväga att sluta dansa.." Första reaktionen.. ÄR DU HELT JÄVLA SLUT I DITT SATANS HJÄRNCELLSBEFRIADE HUVE!!??!!??
Ett tag efter när jag kunnat andas, skrika och va allmänt jävla skitarg på idiotjäveln slog det mig.. Jag kan vända det här. Han sa även "Det finns en lite chans att du kan träna upp musklerna runt om. Du har redan bra muskler så jag ska inte få dig att hoppas för mycket. Men det KAN gå". Jaa, det kan det. Nu tar jag det här som en utmaning. Jag ska bevisa att det går. Att man kan nå såna sjuka höjder bara man har viljan och är villig att satsa allt. Det har jag och fan va skönt det kommer va att visa dom att, JAG KAN!
Förövrigt har jag varit helt ledig i två dagar nu. Dessa har spenderats med en alldeles för fin människa som jag inte kan förstå har blivit en sån stor del i mitt liv. Helt galet. Tog mig också en cykeltur till min fina Sari igår. Det var mycket trevligt att träffa henne/dig ♥
22 dagar kvar till födelsedag och Kroatien med två av mina vackraste quinnor. Trots att det har varit rätt tråkigt väder hela lovet har jag en känsla av att detta kan bli den bästa sommaren i mitt liv och jag vill tacka alla underbart fina människor omkring mig som gör mitt liv så j*vla bra!! =D ♥
Nu ska jag göra mig iordning för att åka iväg till min fina Emmi. Sedan drar vi till Arbis och Klubbdans. Även fast jag inte är 18. Busigt va? ^^
Ha det bäst, peace!
Dance is more than my life, it's me
Nu är det natt. Men jag kan inte sova. Har för mycket tankar som flyger omkring, skulle nog nästan vilja påstå att det är omöjligt att sova då. Men bara nästan.
Jag skulle kunna skriva att jag är så satans arg. Fast det är jag ju inte riktigt heller.
Jag är nog bara tom. Det känns inte som att det finns något kvar.
För vem är jag nu? Det som jag alltid har kunnat känna igen mig själv
i är ju borta. Kankse bara temporärt. Kanske för en alldeles för lång period.
På tisdag får jag min dom. Jag vet att vad som än sägs så kommer det inte
vara det jag vill höra. Orden som jag kommer höra kommer antagligen registreras
i hjärnan för att sen flyga ut igen. Efter det ser jag det bara som en utmaning.
"Du kommer inte kunna"
Watch me..
Det är mitt knä jag pratar om. Och dans. Älskade, kära fina dans.
Allt som är jag. Har inte fått dansa på ca. 2 och 1/2 månad nu.
Det är så satans svårt att försöka inse att allt jag brinner för och
kämpat för så mycket kanske inte kommer finnas kvar i mitt liv.
Kanske kommer jag inte alls kunna dansa efter gymnasiet. Kanske
inte ens ta några klasser kommande termin. Där försvann min identitet.
Jag vet ju inte själv vem jag är längre. Kanske därför allt annat har blivit så sjukt lustigt.
Det är galet hur något som är så självklart och hela ens liv kan försvinna. Nu
vet jag ju inte om det kommer försvinna för all framtid. Men det har redan varit borta
för länge. Det var länge sen jag grät nu, iaf i vaket tillstånd. Men det blir svårare och
svårare. Det håller snart inte och då vet jag inte vart jag tar vägen...
En stor stad långt borta
Idag har varit en fin dag. Jag har träffat två av mina finaste. Lite glassätande, lite runtgående i staden, lite balkongsittande och kanske lite för ärliga ord ( som vanligt). Har också pratat med en finis som jag saknar mycket. Det är lite dumt med sommarlov när man inte är lediga samtidigt tycker jag.
Något som jag också har tänkt lite på... Alltså helt ärligt. Ibland förstår jag mig inte på er. Er = mina vänner.
Vad är det som gör att ni fortsätter vara vän med mig? Jag förstår det verkligen inte. Samtidigt som jag älskar er så sjukt mkt och skulle dö om ni försvann. Men på riktigt, ibland tänker jag verkligen inte på vad jag säger, som idag (förlåt!). Jag är nog en rätt jobbig människa bara ^^ Men puss på er som trots detta står ut med mig. Love you!
Jag tycker inte om att sakna människor.
Jag tycker inte heller om att ha den här
känslan inom mig. Borde utbyta ord.
Precis som ni säger. Det är så jävla
galet alltihop.. Så sjukt..
Nu ska jag nog se till att bli frisk. Det vore nice!
Ha det bäst, peace!
