Dance is more than my life, it's me
Nu är det natt. Men jag kan inte sova. Har för mycket tankar som flyger omkring, skulle nog nästan vilja påstå att det är omöjligt att sova då. Men bara nästan.
Jag skulle kunna skriva att jag är så satans arg. Fast det är jag ju inte riktigt heller.
Jag är nog bara tom. Det känns inte som att det finns något kvar.
För vem är jag nu? Det som jag alltid har kunnat känna igen mig själv
i är ju borta. Kankse bara temporärt. Kanske för en alldeles för lång period.
På tisdag får jag min dom. Jag vet att vad som än sägs så kommer det inte
vara det jag vill höra. Orden som jag kommer höra kommer antagligen registreras
i hjärnan för att sen flyga ut igen. Efter det ser jag det bara som en utmaning.
"Du kommer inte kunna"
Watch me..
Det är mitt knä jag pratar om. Och dans. Älskade, kära fina dans.
Allt som är jag. Har inte fått dansa på ca. 2 och 1/2 månad nu.
Det är så satans svårt att försöka inse att allt jag brinner för och
kämpat för så mycket kanske inte kommer finnas kvar i mitt liv.
Kanske kommer jag inte alls kunna dansa efter gymnasiet. Kanske
inte ens ta några klasser kommande termin. Där försvann min identitet.
Jag vet ju inte själv vem jag är längre. Kanske därför allt annat har blivit så sjukt lustigt.
Det är galet hur något som är så självklart och hela ens liv kan försvinna. Nu
vet jag ju inte om det kommer försvinna för all framtid. Men det har redan varit borta
för länge. Det var länge sen jag grät nu, iaf i vaket tillstånd. Men det blir svårare och
svårare. Det håller snart inte och då vet jag inte vart jag tar vägen...
Kommentarer
Trackback
