Den enda som riktigt finns där
Ojoj.. Jag är sjukligt trött så jag kan ju varna redan här för att detta inlägg troligen inte kommer ge någonting över huvud taget. (Inte för att jag tror att dom brukar göra det, men ändå..)
Igår åkte hela trean iväg till La capital Stockholm på religionsresa. Det var värt, och lite läskigt. Så var det lite coolt också, att människor kan tro. Tro så blint på att allt är sant. Det skulle nog aldrig riktigt fungera på mig..
Nej, för jag har svårt att tro rent allmänt.
Jag har svårt att tro att människors ord är
sanna. Helt sanna, sådär rena och klara.
Rakt från hjärtat liksom. Att dom verkligen
menar det dom säger. Jag tänker att det
kanske är bättre att inte tro alls än att bli lurad.
Nog med detta prat. Är nog alldeles för trött för att publicera det här inlägget. Men det blir nog så att jag gör det iaf. Shit vad jag känner mig badass. Galet!
Men hörrni..
Ha det bäst, peace
Love can touch us one time and last for a lifetime
Att allt med egna önskningar och känslor bara kunde förstå.
Det är vad jag önskar. Att allt bara kunde höra vad jag tänker
och svara på allt jag inte förstår. Utan att det skulle bli oenigheter.
För det är inte det jag vill åt. Jag vill bara veta..
En människa jorden skulle sakna
Jag kan börja meddela att det är lite tricky att skriva ett inlägg och måla naglarna samtidigt, men det går. Och jaa, JAG målar naglarna.. Det är helt galet, jag vet. Det är nog ungefär fjärde gången jag gör det i mitt liv. Kul grej..
Det känns som att nåtthar ändrats.
Egentligen kanske det alltid har varit
så, vad vet jag. Jag trodde att det var
annorlunda bara. Det är svårt när man
känner så mycket men inte kan uttrycka
det.. Och där var dessa kryptiska, kursiva
rader tillbaka.. Ibland tänker jag att det skulle
vara så himlans skönt att bara ta en paus från
precis allting. Bara lämna allt för att sen komma
tillbaka och se saker klarare.. Det skulle vara skönt.
Jag hatar min kropp för tillfället.. Eller, jag har väl gjort det i många år nu. Men det har blivit sjukliga mängder de senaste 5 månaderna. Jag hatar att jag inte kan dansa så som jag vill. Jag hatar att jag inte kan satsa på det jag älskar, på det som är mitt liv. Det suger, och snart så sprängs jag. Det finns massa som föstår. Det gör det för jag är inte den enda dansaren med skador, men det räcker tyvärr inte. Jag vill inte behöva ha människor som förstår varför jag inte kan göra det jag älskar fullt ut. Jag vill att dom ska se och förstå hur mycket jag brinner för det jag gör, hur mycket jag älskar det och vilken räddning dansen har varit och fortfarande är. Det är vad jag vill att folk ska se. Men det funkar inte nu när min kropp inte samarbetar.. fan och gråt och sånna mjäkiga saker..
Så här blev naglarna. Lite roligt måste man ju få ha tänker jag. Mm, och där får nog detta inlägg ta slut. Usch så långt jag skriver jämt. Får väl försöka skärpa till mig lite. Aja..
Ha det bäst, peace!
