nicolenosslin

Hösten är här nu och den har kommit som ett hårt slag rätt i magen.
Jag vet inte om det är för att det är svinkallt eller för att det blir blött, grått och dött, men jag blir på något sätt så sjukt påverkad. Höstdepression kanske, finns det ens nått som heter det?

Helt seriöst.... Två gånger på en dag. Allt som jag har försökt lägga åt sidan blev så sjukt verkligt igen. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag hoppas.. Men jag hoppas på motsatserna. Att jag ska få känna din närhet igen, för även fast den bara var ytlig så fanns den där och jag saknar den. Samtidigt hoppas jag att jag bara ska kunna glömma och radera..

Och vad gör man när det enda som kunde rädda en har blivit det man fruktar mest. Så jävla hård mot mig själv men har ingen annan lösning. Alla komplimanger i världen kommer inte hjälpa, för jag vill kunna vara nöjd själv. Med mig själv och det jag gör. Det känns som om jag har kommit in i en period då jag bara kan se kritik som något dåligt. Det jag måste jobba massamassa på lyckas alltid bli mer än det bra jag åstadkommer. Jag trodde att jag var bra, men helvete vad fel man kan ha. 
Jag känner mig så jävlajävla svag.. För nu är dom förbannade tårarna här igen... Trillar ner för kinden samtidigt som jag bara vill komma bort ett tag. Orkar igentligen skratta och le, vara glad. För jag är inte det. Men jag antar att det också bara är en fas. Hoppas att det kommer gå över och jag kan känna samma som förut igen.
Jag hatar att känna mig svag, och det är precis vad jag är nu...

Nu ska sätta mig med gitarren ett tag och försvinna in i min egna värld. Får se vart detta leder..

 The weakest link...
Ha det bäst, peace