Tell me why we're talking when we dance so good
Yes, såhär två schemaveckor in i skolan så är det fortfarande väldigt soft. Bara småläxor nån gång ibland och inte överdrivet jobbiga lektioner vilket känns väldigt bra. Om bara allt utanför lektionerna också kunde vara bra, framförallt normalt, så skulle det nog vara det ultimata. Men det kanske är för mycket begärt, så jag är ändå överlag nöjd med allt.
Just det där att vara nöjd.. Det känns som att människan har något ständigt behov av att alltid leta sprickor i allt som är bra och fint. Som att man inte kan vara helt nöjd, att det skulle vara fel att säga : "Joo, men jag är faktiskt nöjd."
Jag sitter inte och skriver att jag alltid är nöjd med saker, det är jag verkligen inte. Oftast inte nöjd med mig själv, mina betyg osv.osv.osv... Jag skulle kunna hålla på i ca. 545218000 år om jag i detalj skulle beskriva allt jag inte är nöjd med. Just därför undrar jag om det liksom är något medfött, ungefär samma sak som ett ett svenskt fenomen, att man inte kan säga att man kan någonting, är bra på något. I somras var det en person som frågade mig om jag kunde sjunga... Jag svarade något i stil med : Njae, asså jag tycker ju det är kul och så och vi sjunger mycket i skolan." Ärligt! Jag har gått i musikklass i 6 år och nu går jag Scen & Musikal och har sång minst 3 gånger i veckan, jag KAN sjunga. Men ändå tar det emot att säga att jag kan det, det känns liksom om att personen ska tro att man tror att man är värsta profset och självkär.. Det är iaf så jag känner och jag tror att många kan hålla med.
Nu ska jag bubbla i 10 timmar och träna blueslåten till individuella sången imorgon (Den lektionen jag sjunger på, rätt bra stundvis.)
Ha det bäst, peace
Just det där att vara nöjd.. Det känns som att människan har något ständigt behov av att alltid leta sprickor i allt som är bra och fint. Som att man inte kan vara helt nöjd, att det skulle vara fel att säga : "Joo, men jag är faktiskt nöjd."
Jag sitter inte och skriver att jag alltid är nöjd med saker, det är jag verkligen inte. Oftast inte nöjd med mig själv, mina betyg osv.osv.osv... Jag skulle kunna hålla på i ca. 545218000 år om jag i detalj skulle beskriva allt jag inte är nöjd med. Just därför undrar jag om det liksom är något medfött, ungefär samma sak som ett ett svenskt fenomen, att man inte kan säga att man kan någonting, är bra på något. I somras var det en person som frågade mig om jag kunde sjunga... Jag svarade något i stil med : Njae, asså jag tycker ju det är kul och så och vi sjunger mycket i skolan." Ärligt! Jag har gått i musikklass i 6 år och nu går jag Scen & Musikal och har sång minst 3 gånger i veckan, jag KAN sjunga. Men ändå tar det emot att säga att jag kan det, det känns liksom om att personen ska tro att man tror att man är värsta profset och självkär.. Det är iaf så jag känner och jag tror att många kan hålla med.
Nu ska jag bubbla i 10 timmar och träna blueslåten till individuella sången imorgon (Den lektionen jag sjunger på, rätt bra stundvis.)
Ha det bäst, peace
Kommentarer
Trackback
