Love the stage
Det jag skrev i förra inlägget blev sant. Efter vernissagen stod vi där lyckliga på scenen och tänkte: "Hur fasen kunde det bli sådär bra?" Det är ett mysterium.
Efteren väldigt jobbig vecka med Blueskonsert, inlämningar, vernissage, föreställningar, öppethus, plugg och rep så har jag äntligen kommit hem och tänker från och med nu inte plugga nått mer. Jag ska det lugnt, kanske till och med hinna andas lite. Ladda om för en ny, krävande vecka. Men det är bara att kämpa på för snart det är det lov och jul. Då ska jag åka ner till Skåneland och verkligen bara släppa allt som händer här hemma.
Tänk om det är så som de flesta säger.
Fast jag inte själv förstår det.
Vad gör jag om jag kommer på mig själv?
Är det bra eller dåligt? Tycker inte om känslan
av att inte ens veta vad jag själv vill. Tycker
inte heller om känslan av att du inte verkar
bry dig ett skit..
Ha det bäst, peace
