nicolenosslin

Det är konstigt hur något, någon, kan vara så nära men ändå så långt ifrån.. Så nära att jag kan känna din luft, så långt ifrån att jag fryser.. Du är den som kan göra mig lyckligast, ändå rinner tårarna. Ändå kan jag inte förstå. Jag börjar se nyanser av ljust, det tänder hopp. Som så många gånger förut lever jag på hoppet, som så många gånger förut är jag rädd att det inte räcker.. att jag inte räcker till

Jag känner mig tom och ensam utan dig, dumt.. Hela tiden saknar jag den värme som du ger, den som jag blir så otroligt kall av så fort den försvinner.. Jag tror att jag behöver dig mer än vad jag någonsin anat..