nicolenosslin

Idag har jag träffat Emz, traskat omkring på stan, haft sprängande åskhuvudvärk och DANSAT. Underbart med alla förutom huvet. Det är så skönt att veta att jag inte bara kommer sitta i nått hörn och ruttna hela sommarlovet. Att jag faktiskt kommer dansa minst tre ggr i veckan.

Jag vet inte vad jag är rädd för, igentligen..
Jag har redan sagt allt, det finns liksom inget
kvar. Ändå finns oron för den stunden inom
mig hela tiden. Som asfalt som hindrar blomman
från att riktigt slå ut, eller vissna av tidens gång...
Kommer den få tillräckligt mycket styrka, kommer
jag att hitta den..?



Ha det bäst, peace!