Whatever it takes
Nu skulle jag kunna skriva om att det är sista dagen på sommarlovet imorgon och hur mycket jag längtar, men samtidigt fruktar inför skolstarten. Hur mycket jag älskar min skola osv. Jag skulle också kunna sammanfatta mitt sommarlov, förklara i detalj vad jag gjort och hur underbart det stundvis har varit. Men det tänker jag inte göra.. För nu är jag i ett sånt där tillstånd då jag bara känner att jag måste skriva av mig. Så att det liksom får lämna hjärnan för en stund. Så, det är precis vad jag tänker göra..
Whatever it takes... Det var det jag sa, och jag menade det. Dom tre orden var dom mest sanna i mitt liv, men det var då. I nästan 1 ½ år var det dom jag levde efter. Jag delade ut så många chanser utan att tänka på konsekvenser, det fanns inga då. Bröt ner mig själv, det var vad jag gjorde. Tillät mig själv att göra det. Jag har förstått nu, att jag borde tagit varningarna på allvar. Jag var så sjukt blåögd, så dumt. Du har skapat djupa sår. Nu är det bara ärr kvar, ärr som inte syns men sånna som känns. Jag känner dom där jämt. Du har gett mig ärr för livet, på riktigt. Vågar inte komma nära, vågar inte dela... Rädd för att hamna i samma skit igen, så jävla rädd hela tiden.
Nu är jag fri, tänker aldrig någonsin hamna där igen. Jag kommer aldrig kunna glömma, det kommer alltid finnas där. Men jag har nu lärt mig att leva med det, lärt mig att det inte är jag, precis som du sa.. Har lärt mig att jag faktiskt är värd mycket mer, har insett det nu. Jag hatar dig inte, men du ska inte få skada mig mer..
Så... Nu är jag klar med mitt lilla breakdown..
Ha det bäst, peace!
