nicolenosslin

Jag.orkar.inte.

Orkar inte alla krav, måsten, förväntningar... känslor.
Men nog mest av allt, jag orkar inte med mig själv. Pressen jag sätter på mig själv hela tiden. SÅ dumt. Pressar min kropp för hårt för något jag älskar och pressar min hjärna för hårt för någon jag älskar.
Det är så lätt att säga att man ska göra olika saker. Man säger att man ska ta tag i något, men det blir inte så.
Det är också alldeles för lätt att lova sig själv något och sen inte hålla det. Det skapar hela tiden känslan av att man inte är tillräckligt bra, att JAG inte är tillräckligt bra som inte ens kan hålla något jag lovar mig själv. 
Men vad är det då som gör att man håller kvar i något som inte är bra för en..? Varför väljer man att vara kvar i något som aldrig någonsin kommer ge något positivt tillbaka, inte ens en litenliten smula..? Betyder det att man tycker om att må dåligt.. knappast.. Jag tror att det är för att man, för att jag, hela tiden lever med hoppet att det kommer ändras, ändras till något vackert, fint och underbart.
Det är dumt att ljuga för sig själv, men det sorgliga är att jag nästan går på det. Också otroligt dumt..

Om du bara kunde se mig,
se mig när jag är sådär ensam och rädd.
När jag längtar efter att något som liknade
trygghet och värme kom från dig. Det finns
inte kvar. Det fanns aldrig där..